Vi lever i dårskapens tid

I totalitära samhällen har man ju en blind tro på en ledare eller en ideologi (eller både och). I dagens Sverige är det den heliga Värdegrunden som kommit att spela den rollen. Helt utan att ifrågasätta hyllas dess förmenta felfrihet. Även närbeslutsfattarna själva rimligen måste inse att den är i bästa fall kontraproduktiv, i värsta förödande för vad man försöker uppnå.

Att vuxna människor blint och utan att iaf utåt ifrågasätta den är vår tids stora tragedi. Den dag bubblan spricker kommer vi att få en situation liknande den i Tyskland efter WW2. Då hade ingen varit nazist, och ingen, absolut ingen hade en aning om vad som skett med judar och andra oönskade grupper.

Historiens dom över vår generation och vad vi gör med vårt land kommer att vara förödande.

”Dårskapens tid” är min gissning på hur vår samtid kommer att benämnas.

Kalle H

Sagan om kamelparken

En sedelärande liten historia från ett parallellt universum. 

Det hände sig vid den tiden att de som styrde i rikets andra stad bestämde sig för att göra något grönt för de människor som bodde i en av stadens yttre delar. Vad som helst, så länge det var grönt. Det var alla hen överens om. De mindes med en kollektiv rysning den mörka tid när det fortfarande funnits de ibland dem som identifierat sig som kvinnor eller, ve och fasa män. Vilket tur att de hade haft en KRAV-märkt andeutrotare som fördrivit dessa mörka varelser från staden.

Efter att ha bett Värdegrunden välsigna maten inleddes måltiden under tystnad. Det var först till det efterföljande teet som någon påpekade:

-De där som bor där, finns det inte kameler där de kommer ifrån? Vi kan väl anlägga en kamelpark där så de kan känna sig som hemma? Och kamelmjölken lär vara nyttigt för, för… nyttigt för något i alla fall.

De andra hen nickade instämmande. 

-Bara bara den är ekologisk. Sa en.

-Givetvis! Utbrast de andra i munnen på varandra. Ingen av hen visste egentligen vad ekologisk betydde, men det var en del av den heliga Värdegrunden och ingen skulle komma på tanken att ifrågasätta minsta lilla del av den.

Så kom det sig att den hen som kommit med förslaget fick en kassakista med guld och uppdraget att ordna kamelparken.

Visst är det tur att vi lever i en annan värld där politikerna behandlar våra skattepengar med respekt. En värld där vetenskaplig evidens, pragmatism och inte minst meritokrati förhindrar att inskränkta stollar någonsin får chansen att förslösa våra skattepengar på huvudlösa infall.

Eller hur… 

Kalle H

En skymt av Liemannen

Så kom den då, lika plötsligt som oväntat, den dagen ingen vill uppleva. Men som vi alla innerst inne vet kommer förr eller senare för oss alla. Den dag Liemannen knackar en på axeln.

-Du borde nog kolla upp det där födelsemärket. Sambon petade på en punkt högt upp mitt emellan mina skulderblad. För mig var det omöjligt att se födelsemärket, det kunde lika gärna ha legat på månens baksida. Men oron i hennes röst sa mig allt jag behövde veta.

Det var precis vad jag inte behövde i det läget. Dottern hade börjat få återkommande anfall med skakningar följda av medvetslöshet. Fanns bara två alternativ som det verkade, epilepsi eller en hjärntumör. Vi hade ingen epilepsi i släkten, men med cancer var det tyvärr en annan femma.

Givetvis var det som vanligt ogörligt för någon av oss att få tid på vår lokala vårdcentral inom rimlig tid. Tack och lov finns det ju privata alternativ. Så en privatläkare fick ordna remiss till rätt instans åt dottern. 

Själv gick jag och fick mitt misstänkta maligna melanom avfotograferat med specialkamera för senare analys av specialist. När jag såg bilden stannade världen upp omkring mig. Det såg i mina ögon ut som ett typiskt malignt melanom. En dödsdom på en knapp kvadratcentimeter.

Så långt kommen var det bara att invänta hudspecialistens dom. I det här läget var jag alltså övertygad om att det bara var en tidsfråga tills det värsta skulle bekräftas. Förvånansvärt nog var jag lugn och oberörd. Jag tänkte faktiskt inte så mycket på saken. Däremot oroades jag allt mer av dotterns tillstånd. I mina ögon drog det ut för mycket på tiden med att få henne undersökt. 

Hjälpen kom på ett något otippat sätt, hon blev nämligen sämre. Anfallen hade tidigare kommit ungefär en gång i veckan, nu fick hon plötsligt fem på lite över ett dygn. Ett samtal till 1177 bekräftade vad jag redan kommit fram till. Det var raka spåret till barnakuten som gällde.

Väl där kom hon snabbt in och blev undersökt av en sköterska. Sedan hände ingenting. Timmarna släpade sig fram medan vi försökte få en stunds vila i väntrummets sittmöbler.

Det var först in på småtimmarna vi äntligen fick träffa den läkare som alltså var ensam i tjänst på Sveriges näst största stads barnakut den natten. (Tack för det kära politiker!) 

Nu hände det emellertid saker kan man lugnt säga. Efter att ha lyssnat på dotterns sjukdomshistoria och undersökt henne grundligt satte han omedelbart maskineriet i rörelse. Magnetröntgen, EEG och ännu en (mer detaljerad) magnetröntgen m.m. Inom loppet av 36 timmar var dottern i praktiken färdigutredd. Den djupt sittande hjärntumör som kunde varit orsak till hennes anfall visade sig inte existera.

Man kan säga vad man vill om epilepsi, men när alternativet är en elakartad hjärntumör framstår det onekligen som det bättre alternativet. Att jag mitt uppe i denna omtumlande process fick besked om att mitt så olycksbådande födelsemärke visat sig vara helt ofarligt var något som jag då bara noterade i förbigående.

I slutändan var det två trötta och omskakade men lättade människor som med långsamma nästan eftertänksamma steg gick mot sjukhusets parkering i skymningsljuset dagen innan julafton. Jag och dottern hade båda skådat liemannen på håll, men livet hade gett oss förlängd kredit.

Så här efteråt inser jag att jag inte längre fruktar döden. Med detta sagt, vad finns det då kvar att frukta? Dessutom, att tillsammans vandra i dödsskuggans dal som jag och min dotter gjorde är en sällsam upplevelse som svetsar samman människor på ett sätt som inte går att sätta ord på. Det gamla talesättet stämmer så väl:

”Det som inte dödar oss gör oss starkare.”

Kalle H

Lucian med smulor i mustaschen

Hoppas jag hittat en lucia som inte kränker någon grupp i dagens absurda debattklimat. osäker på om jag lyckats.

Ibland blir debatten lika förutsägbar som intetsägande. Krisdrabbade Åhléns annonserar sin vana numera troget med en bildsättning som man förmodligen anser vara normbrytande. På vilket sätt detta skulle vara ett medel att vända på den vikande lönsamheten är oklart. 

Däremot lyckas man onekligen veva igång den svenska debattmaskinen. Hela skådespelet är lika förutsägbart som sorgligt. Alla parter som känner sig manade intar sina förutbestämda platser och den lika förutbestämda pajkastningen inleds.

För att tydliggöra hur absurd jag upplever hela debatten vill jag berätta om det lussetåg jag själv en gång deltog i. Lussetåget där Lucia hade smulor i mustaschen.

På det sena 70-talet arbetade jag i en mindre butik på ett köpcentrum i Göteborgsområdet. När 13/12 närmade sig bestämdes detta år att vi skulle fira lite extra. Chefen parkerade sin husvagn på kundparkeringen, och en timme innan öppningsdags skulle vi samlas där för att fira med glögg och bakverk.

Nu var det så att vi tre yngre killar som jobbade där fick en idé. Vi gör ett lussetåg! Lucia fick killen med långt ljust hår bli. Att han dessutom var utrustad med en rejäl mustasch såg vi bara som en kul detalj i sammanhanget. Så sagt och gjort.

Klockan åtta kom detta lussetåg högtidligt skridande över parkeringen. Högt och säkerligen hiskeligt sjungande luciasången. Vi gjorde succé hos våra kollegor och alla hade fått sig ett gott skratt.

Men historien slutar inte där. Våra vänner och bekanta från flera andra butiker hade sett spektaklet, och nu ville de också bli lussade…

Självklart stod vi till tjänst! Så framemot lunchtid skred vi i rad ut från vår butik och började vår turné mellan de andra butiker i köpcentrat som efterfrågade våra tjänster. Nog fick vi våra femton minuter i rampljuset alltid.

Tänk nu hur detta skulle tagits emot i dessa dagar. För det första hade vi ofelbart hamnat på Youtube. Sen skulle vi få beröm för att vi ifrågasatte normer varvid några traditionalister skulle sätta kokkaffet i vrångstrupen. Sen vore pajkastandet igång…

Och allt detta för att några killar ville glädja sina jobbarkompisar. 

Med detta har undertecknad nog biktat hela sin verksamhet i den normkritiska branschen, så på återseende.

Kalle H

En lastbilschaufför på partistämma

Från bil och trailer till Grand Hotell

I somras blev jag medlem i dåvarande Borgerlig Framtid. Det var ett beslut som växt fram under våren. Även om jag kände att politiken var helt rätt för mig var jag ärligt talat tveksam till hur jag skulle passa in i ett parti där det vimlar av akademiker.

Som lastbilschaufför med ett avhoppat gymnasium i bagaget kändes det lite som en främmande miljö. Det var först efter att jag fått chansen att prata igenom saken med en företrädare för partiet som jag bestämde mig för att ändå ta steget. Det var för att det lyste i hennes ögon när hon pratade om det öppna debattklimatet inom partiet.

Efter ett tag kom det en inbjudan. Partiet skulle ha extrastämma i Lund. Till min egen förvåning insåg jag att jag ville vara med. Kanske inget självklart beslut i min situation direkt. Men på agendan fanns punkter som engagerade mig, och det var ju för att få en chans att påverka jag gått med. Till slut insåg jag att jag skulle ångra mig om jag inte åkte. Hur det än gick på stämman. 

Sagt och gjort. Så fort allt praktiskt var ordnat började förberedelserna. BF har ett internt forum för debatt och information. Där engagerade jag mig med liv och lust, speciellt i de frågor som var aktuella till stämman. Man lärde sig argumenten, och vilka som var på vilken sida. Dessutom var det kul! Efter åren på Twitter kände jag mig som en kalv på grönbete när jag inte längre behövde räkna tecken hela tiden.

Det var med förväntan jag dammade av kostymen och packade väskan inför avfärden mot Lund. Att jag bara sovit fyra timmar sedan jag kom hem från jobbet på morgonen märkte jag inte ens. Resan tillbringade jag försjunken i den hög med papper jag samlat på mig inför stämman.

Efter några timmars välbehövlig sömn på hotellrummet var det dags för en gemensam pubkväll. Det var en upplevelse att få träffa så många människor som jag interagerat med på Twitter och forumet irl. Jag gillar öl, att träffa trevliga människor och att prata politik. Så jag trivdes som fisken i vattnet den kvällen.

 

Lördag morgon började stämman. Även om jag förberett mig var det en överväldigande upplevelse att komma in i mötessalen. Så många till synes olika människor som samlats för att gemensamt ge partiet en nystart efter den turbulens som grundarens konflikt med övriga styrelsen inneburit. 

Just därför var det extra roligt att valberedningens förslag till ny styrelse valdes med acklamation. Så småningom var det dags för NATO-debatt. Jag är själv NATO-förespråkare sedan snart 40 år, och hade lovat mig själv ta aktiv del i debatten. När du väntar på din tur har du fjärilar i magen, men vet precis vad du ska säga. När du reser dig upp och greppar mikrofonen försvinner fjärilarna, men det gör tyvärr också vartenda ord du skulle säga… 

(Mitt tips är att söka ögonkontakt med en person som ser välvilligt inställd ut och vända dig bara till den de sekunder det tar tills kortslutningen går över.)

Nu märktes det också hur mycket nytta diskussionen på forumet hade gjort. Debatten blev livlig men saklig. Och det blev ja till att förespråka NATO-anslutning. Efter de följande gruppdiskussionerna började det bli dags att svida om inför aftonens bankett på Grand Hotell.

Låt mig bara påpeka att banketten, liksom resa och hotell var något som var och en betalade själv. I mitt fall drabbades jag även av förlorad arbetsinkomst. Ändå hade så många valt att medverka på stämman. Starkt!
Efter banketten bjöds på kaffe i en angränsande sal, därefter var det dans. Men ingen dansade, alla stod kvar i salen bredvid och pratade politik…

Söndagens stora fråga var att vi behövde ett nytt namn på partiet eftersom förre ordförandendens avtåg inneburit att han på oklar juridisk grund tagit namnet Borgerlig Framtid med sig. Efter en lidelsefull debatt vann till slut styrelsens förslag. Så numera heter vi Medborgerlig Samling, förkortat MED. 

Avslutningsvis måste jag få dela med mig av följande: Tino Sanandaji var inbjuden som föreläsare. Plötsligt säger han ungefär ”Jag tror inte att ni har många chaufförerer (osv) bland er.” Det kändes som om mitt halvkvävda gapskratt hördes över halva lokalen!

Jag har inte ångrat en sekund att jag åkte till Lund. Och om några månader är det dags för ordinarie stämma. Den ser jag redan fram emot.

Hoppas vi ses där!

Kalle H

Att äta kakan och ändå ha den kvar

Kakan Hermansson har helt plötsligt drabbats av eftertankens kranka blekhet och säger sig ångra det polishat hon upprepade gånger gett uttryck för.

Av en ren tillfällighet drabbar denna klarsyn henne just när dessa hennes synder till slut börjat hinna ikapp henne. Efter att Audi tagit sitt förnuft till fånga och klippt alla trådar med henne förvandlas hon plötsligt till en botfärdig syndare.

Hatets ansikte är numera även hyckleriets.

Kalle H

Början på ett paradigmskifte?

Säga vad man vill om Donald Trump, men hans seger i det amerikanska presidentvalet skickar stötvågor som borde få många politiker i Europa att ta sig en funderare.

De som röstade på Trump röstade nog i många fall snarare mot Hillary Clinton och ett etablissemang som sedan länge slutat både respektera och lyssna på sina väljare. Överfört i en svensk kontext öppnas intressanta möjligheter för förnyelse av det politiska landskapet nu när missnöjda väljare kanske inser att det verkligen kan löna sig att lägga sin röst på ett oprövat alternativ till dem som sedan länge upphört att respektera deras oro för samhällsutvecklingen.

Medias hett efterlängtade kvinnliga president kanske inte är så långt borta heller. I Frankrike lär staben runt Marine Le Pen ha öppnat en och annan flaska skumpa. Oddsen för att hon ska vinna det kommande franska presidentvalet lär ha förbättrats betydligt.

En som inte lär ha anledning att skåla är däremot Angela Merkel i Tyskland. Hon om någon borde ligga illa till om denna politiska protest gör resan över Atlanten.

Enligt principen ”better the devil you know” hade jag personligen föredragit Hillary Clinton, Trump är oförutsägbar, vilket oroar mig. Men ändå, med båda kamrarna med sig har han ett närmast unikt tillfälle att verkligen göra ett avtryck i modern amerikansk historia. På gott och ont.

Kalle H

The letter from Grand Hotel

Då kanske det blir upp till bevis så småningom för Grand Hotell. Ett amerikanskt presidentbesök skulle onekligen bli intressant. Jag har tagit mig friheten att utforma ett första utkast på vad som i konsekvensens namn borde komma:

Dear sir.

I’m sorry to inform you that we have to decline your booking request concerning the visit of POTUS to Stockholm next month.

Mr Trump does not share our vaerdegrund, so he and his entourage are not welcome in our hotel.

Pia Djupmark

Hotel manager

Grand Pudel Stockholm

Pia Djupmark är chef på Grand Hotell i Stockholm och alltså personen som drog yttrande- och mötesfriheten i smutsen pga sin brist på civilkurage. Den andra bilden får tala för sig själv…

Det mesta har redan sagts i denna fråga. Men låt mig ändå tillägga en personlig fundering. Var går gränsen när ALLA inser vilken vansinnig väg vi tvingats in på av personer i ansvarig ställning som så fort det blåser upp visar sig totalt sakna både omdöme och ryggrad?

Ska samkönade par nekas boka dubbelrum? Jehovas Vittnen tvingas ta emot blodtransfusioner? Eller, hemska tanke, någon annan statsvetare än Ulf Bjereld få uttala sig om sossarna i public service?

Pandoras ask har öppnats på vid gavel, och det vete sjutton om vi hinner stänga inne hoppet den här gången.

De nyttiga idioterna

Skrikvänstern går i fällan gång på gång. För en tänkande människa är det obegripligt att de aldrig lär sig.

Säga vad man vill om SD, men de har lärt sig konsten att manipulera skrikvänstern till fulländning.

Efter den gången vänstermobben under upploppsliknande former rev ner SD:s reklam i tunnelbanan och på köpet gav SD gratisreklam för miljoner borde ju en talgdank ha tänts. Men så är uppenbarligen inte fallet. I stället för att lära av sina misstag kör man på i samma hjulspår.

Likt en vakthund som glömmer allt annat när någon kastar en boll rusar man blint iväg mot det oemotståndliga lockbetet. Ingen utom de närmaste sörjande hade brytt sig om vad som äger rum på Grand Hotell i Stockholm. Det hade bara varit ett politiskt evenemang i mängden.

Men nu är skrikvänsterns samlade intellektuella förmåga som den är, så i stället för att tiga ihjäl ett evenemang man ogillar, vad gör man? Jo, man gör allt för att sprida vetskap om tillställningen.

Så medan aktivisterna står utanför och fryser häcken av sig har SD:s strateger anledning att skåla inne på Grand Hotell. Med sådana fiender sparar de miljoner på reklam.

Och så länge skrikvänsterns intellektuella verksamhet sköts med ryggmärgen kommer detta att fortsätta. Stackars nyttiga idioter som gång på gång springer ärkefiendens ärenden.

Uppdatering: 

Tyvärr har Grand Hotell böjt sig för mobben och bett om ursäkt i efterhand. så nästa stycke äger inte längre giltighet. Skam över dem!

Avslutningsvis, heder åt de ansvariga på Grand Hotell som stod på sig mot den hatiska mobben. Det är Grand Hotell som tillämpar allas lika värde i praktiken. Vänstern har än en gång visat att den inte respekterar demokrati, lag och ordning. Någon förvånad?

Kalle H